Att bli tagen för givet
Jag ska berätta en liten historia.
Det var en gång en flicka som hette...vi kan kalla henne Janey.
Hon var en snäll och hjälpsam flicka som gjorde allt för att alla andra skulle vara nöjda och glada. När hon kände att hon inte riktigt räckte till, och jobbet blev för överväldigande, ja då kollapsade hon. Det tog tre långa år för henne att komma tillbaka till sig själv igen.
Denna flicka ställde upp i vått och torrt, framför allt för sin mormor(som i sin tur lärde sig detta ganska snabbt)
Under flickans sjukskrivning beklagade sig mormodern att flickan hade så "klena nerver".
Och i och med detta var mormodern tvungen att avhålla sig lusten att ringa till flickan för att få den hjälp hon så envist behövde!
När då den stora dagen kom då flickan hade friskförklarat sig själv, ja då tyckte mormodern att hon minsann hade rätten att återigen kräva en viss tid av flickan varje månad. Detta trots att flickan alldeles nyss börjat jobba sin fulla procent inom jobbet igen.
Flickan kunde inte säga nej. Hon ville att mormodern skulle ha det så bra som möjligt. Och när hon dessutom bodde tre mil bort kändes det som att ,det var när hon åkte för att hjälpa mormodern, hon oxå fick träffa henne.
Tiden gick, och hur det nu var så bestämdes att huset som mormodern och flickans morbror bodde i skulle säljas. Annons sattes ut (av flickan förstås) och olika svar och förfrågningar dråsade in till flickans mail-box. Tillslut hittades en potentiell köpare som absolut ville titta på huset.
Flickan och hennes mamma bestämde en dag med köparen och åkte dit för att saluföra huset!
Det skulle bli affär. Alla andra utom flickan pustade ut. Äntligen skulle de bli fri skiten!
Flickan såg bara det enorma berg av jobb de hade framför sej, att tömma huset på dess ägodelar.
Och hur det nu var så var det bara flickan som tog sig tiden att åka dit för att packa ihop lite saker.
Varje ledig dag i två långa månader åkte hon dit och plockade och packade.
Varje dag innebar att D-dagen kom närmre oxå. Och mormodern och morbrodern VÄGRADE flytta på sej.
In i det sista skulle dom bo där. Och inte fick flickan packa ihop allt heller.
Tillslut sade flickan till en av sina systrar att Nu få det vara nog. Nu får nå´n mer hjälpa till!
Dagen innan den nya ägaren skulle komma till huset, flyttades mormodern och morbrodern ur huset. Flickan och hennes syster stannade kvar till långt in på natten för att städa ur det sista! Inget blev som de hade tänkt sig.
Med mormodern 2 mil närmare, blev det bara värre för flickan.
Fast hon hade fyra andra syskon, verkade det inte som att nå´n annan var villig att hjälpa henne med det alldagliga: handling, skjuts till provtagning, städning, förlängning av lotto, se till att hon hade färskt kaffebröd i frysen! Flickan gnodde på. Mormodern tog henne mer och mer för givet, samtidigt som mormoderns minne började tryta, och flickans tålamod likaså.
Men hur det än är, så känner flickan fortf. ansvar för att mormodern ska ha det så bra som möjligt. Och då vitt jag vet håller de på än, i samma anda!
Tjing!
Det var en gång en flicka som hette...vi kan kalla henne Janey.
Hon var en snäll och hjälpsam flicka som gjorde allt för att alla andra skulle vara nöjda och glada. När hon kände att hon inte riktigt räckte till, och jobbet blev för överväldigande, ja då kollapsade hon. Det tog tre långa år för henne att komma tillbaka till sig själv igen.
Denna flicka ställde upp i vått och torrt, framför allt för sin mormor(som i sin tur lärde sig detta ganska snabbt)
Under flickans sjukskrivning beklagade sig mormodern att flickan hade så "klena nerver".
Och i och med detta var mormodern tvungen att avhålla sig lusten att ringa till flickan för att få den hjälp hon så envist behövde!
När då den stora dagen kom då flickan hade friskförklarat sig själv, ja då tyckte mormodern att hon minsann hade rätten att återigen kräva en viss tid av flickan varje månad. Detta trots att flickan alldeles nyss börjat jobba sin fulla procent inom jobbet igen.
Flickan kunde inte säga nej. Hon ville att mormodern skulle ha det så bra som möjligt. Och när hon dessutom bodde tre mil bort kändes det som att ,det var när hon åkte för att hjälpa mormodern, hon oxå fick träffa henne.
Tiden gick, och hur det nu var så bestämdes att huset som mormodern och flickans morbror bodde i skulle säljas. Annons sattes ut (av flickan förstås) och olika svar och förfrågningar dråsade in till flickans mail-box. Tillslut hittades en potentiell köpare som absolut ville titta på huset.
Flickan och hennes mamma bestämde en dag med köparen och åkte dit för att saluföra huset!
Det skulle bli affär. Alla andra utom flickan pustade ut. Äntligen skulle de bli fri skiten!
Flickan såg bara det enorma berg av jobb de hade framför sej, att tömma huset på dess ägodelar.
Och hur det nu var så var det bara flickan som tog sig tiden att åka dit för att packa ihop lite saker.
Varje ledig dag i två långa månader åkte hon dit och plockade och packade.
Varje dag innebar att D-dagen kom närmre oxå. Och mormodern och morbrodern VÄGRADE flytta på sej.
In i det sista skulle dom bo där. Och inte fick flickan packa ihop allt heller.
Tillslut sade flickan till en av sina systrar att Nu få det vara nog. Nu får nå´n mer hjälpa till!
Dagen innan den nya ägaren skulle komma till huset, flyttades mormodern och morbrodern ur huset. Flickan och hennes syster stannade kvar till långt in på natten för att städa ur det sista! Inget blev som de hade tänkt sig.
Med mormodern 2 mil närmare, blev det bara värre för flickan.
Fast hon hade fyra andra syskon, verkade det inte som att nå´n annan var villig att hjälpa henne med det alldagliga: handling, skjuts till provtagning, städning, förlängning av lotto, se till att hon hade färskt kaffebröd i frysen! Flickan gnodde på. Mormodern tog henne mer och mer för givet, samtidigt som mormoderns minne började tryta, och flickans tålamod likaså.
Men hur det än är, så känner flickan fortf. ansvar för att mormodern ska ha det så bra som möjligt. Och då vitt jag vet håller de på än, i samma anda!
Tjing!
Kommentarer
Trackback
