Till minne av Bengt
Ett år har redan gått.
Det känns som att det var en vecka sen han lämnade oss. Känslomässigt finns han fortf. kvar så nära hjärtat som det bara går att komma. Det fattas nå´n hela tiden. Han skulle ha varit här, på sin rättmätiga plats. Faaan ta ödet, eller gud eller vem fan det nu är som bestämmer vem eller vilka som ska få bli gammal på jorden.
Jag var förbi graven nu på morgonkvisten för att tända ett par ljus från mej och min gubbe.
Massor med ljus brann redan.
Mkt blommor fanns redan på plats.
Tårarna började rinna, helt utan förvarning. Det var som att nå´nting bara måste komma ut.
Jag beundrar min mamma. Mer och mer för varje dag.
Det är nog inte bara tjur som gör att hon står uppe.
Hon har nå´n form av inneboende djurisk överlevnadsinstinkt som gör att hennes ben kan bära henne genom tamejfan allt. Jag hyser stor vördnad för henne. Min kära mamma.
För om jag är ledsen en dag som denna, hur ska då inte hon må?
Det är nog tur ändå att man har en stor familj. Jag har fortf. en mamma och en pappa. En mormor och fyra syskon. Syskonbarn och svågrar. Gubben och hans familj.... Tack för det. Jag skulle inte vilja va ensam.
Tyvärr kan jag inte bara tänka goda tankar om sammanhanget "familj" en dag som denna, för just denna dag påminner mej om Bengts familj, och hur de behandlade mamma just efter att han avlidit. En del har helt enkelt ingen ryggrad, eller ett uns av medlidande, eller tillstymmelse till empati.
Det får stå för dom. Man säger ju att synden oftast straffar sig självt. Och herreguuuud vad jag hoppas på det i det här fallet.
Min bitterhet har inte gått över. Och kommer nog inte att göra heller så länge inte Bengts mamma ens kan hälsa på mig när jag möter henne. Hon bara vänder andra kinden till, utan ens ett tecken på att hon vet vem jag är. Fy bövelen. Eller rättare sagt fy faaan!!!
Nog tjatat för denna gång.
Sänder en kram och en puss till dej Bengt!!! Saknar dej!!!
Tjing
