Jonsson´s tjat

"Gammal kärlek rostar aldrig"
Och detsamma gäller nog för vänskap.
Har idag pratat med en vän som för 10 år sedan va en av mina bästa vänner.
Vi tappade kontakten för två-tre år sen pga ett JÄTTE-MISSFÖRSTÅND.
Men nu har vi hittat tråden igen.
Det känns bra. Fast ändå inte. Jag har ett samvete som skulle kunna döda, så dåligt är det.
Fick en insikt i att jag inte alls är så tjurig ibland, som jag ju normalt brukar vara.
Jag "släppte" nämligen min vän, rakt i armarna på ett destruktivt leverne.
Jag "lät" henne vandra på den stigen helt själv.
Fast jag innerst inne visste hur det låg till, så blundade jag för det.
Låter det som mig? NÄ!
Och nu när jag har fått många svar på hennes beteende genom åren, känns det som att
det är JAG som varit den största bitchen!
Och jag som hela tiden tyckt synd om mig själv för att HON inte "ville ha nån kontakt".
Så var ju icke fallet. Det vet jag ju nu.
Och gosse i helvetet att jag ger upp nu!
Never in my life.
Hon var och kommer nog att bli en av mina bästa vänner igen.
Och jag ska hjälpa henne dit.
Försöka göra allt i min makt för att få henne att byta livsbana.

Så nu vet du det H ! ! !

Tjing!