Av-reaktion
...mitt nya ord.
Idag, den första dagen på det nya året, skulle jag behöva en av-reaktion.
Det är för mycket som snurrar i huvvet för tillfället.
Jag börjar tvivla på mig själv och min omgivning.
För den som läser ska jag säga att det inte behöver betyda att jag mår dåligt. det är bara det att jag inte riktigt hänger med.
Känns som jag stampar på ensam ibland. I väldigt mycket.
Behöver inte känna det för jag har folk omkring mig, men det är en känsla som hänger sig kvar.
En liknelse...så kanske du förstår vad jag menar.
Jag ser mig själv stående ensam i mittgången på ett tåg som rusar i illfart framåt... eller bakåt för den delen, jag har ingen koll. Fort går det iaf.
Det är ingen som kör och jag vet inte vart jag är på väg.
Jag behöver känna ett genuint "jag-skiter-i-vad-du-tycker". Jag behöver säga till och säga ifrån. Tala om vad jag behöver, inte rabbla det jag saknar. Jag behöver få mer av det jag ger för att få utjämning, annars kommer jag bli lika tom som jag en gång va.
Det är för tur att jag har min älskade lilla krumelur här hemma, som fyller hela mitt inre med en värmande, tröstande, glädjefylld känsla bara av att le.
Det jämnar ut. det är bra.
Hahaha, snacka om av-reaktion.
Jennie, Over ´n out!
